Ved, igen

Jag får en del kommentarer på Facebook kring hur genuint det ser ut när jag klyer du vet. Det låter ju intressant tänker jag. I dag har vi ju möjlighet att välja. Vi kan välja våra sysslor att klyva ved till exempel eller att inte göra det. För i tiden så fanns ju inte det valet. Då var yxan och sågen viktiga redskap som var en del av tillvaron. Det var inte valbart som det kan vara nu. Att arbeta med yxan som man gjorde förr kan man ses som en hyllning till de som levde förr. Jag minns själv som tioåring när jag såg min morfar hantera txan. Jag minns hur vant han hanterade detta redskap och inser nu att han hade många timmar vid yxan. 

Jag tror att vi moderna människor idag har svårt att förstå att tänka sig in i det gamla med dess vardag där kampen för överlevnad var fundamental. Nu har vi alltid ett val. Det som de gjorde till vardags naturligt och viktigt kan vi idag välja.
Det gör mig ödmjuk eller rättare sagt stämmer mig till ödmjukhet och gör mig varm inombords när jag, på samma sätt som de, får ont i mina händer och i min kropp.

Skillnaden mot förr är att jag kan välja.