Elden

Det finns nog ingen skönare värme än eldens. Det är liksom varmare, mer värme i den värmen. Det kan bero på att vedklabben redan gett så mycket värme innan den kommer in i spisen. Den har huggits, kvistats, kluvits, burits, staplats och burits in. Värmt flera gånger så att säga. Värmt en kropp inifrån och nu är det dess tur att värma kroppen utifrån. 

Generation efter generation har upplevt detta och jag är givetvis långt ifrån ensam att få uppleva detta igen och igen. Ändå är det upptäckten som ger klabben liv och jag far genast i känslan genom århundraden som hittat värme och ett hem i eldens sken. Det stämmer mig till tacksamhet och ödmjukhet inför livets kärna där allt det där andra bleknar bort. Elden är så central i människans tillvaro, något som jag glömmer gång på gång och upptäcker lika många gånger.