11 april 2012

Vägen mot en dröm

Efter flygplanet Gladan kom så linkontrollen in i mitt unga flygarliv. Pappas Getingen och senare min egen Vespus driven av en Webra 1,5cc diselmotor. Dieselmoton som gick på lika delar eter, fotogen och ricinolja var mycket svårstartad. Jag slog på denna propeller i timmar. Glädje och rädsla i lika delar infann sig när den väl gick igång. Men jag minns ändå min första linkontrollmodell. En byggsats som jag fått i julklapp. Vad det hette minns jag inte helt säkert men det kan ha varit Biet. Jag limmade och målade och så var det dags för provflygning. För att kunna styra ett linkontrollflygplan så har man ett handtag i handen med två linor som påverkar flygplanets höjdroder. På det viset kan man styra flygplanet som flyger runt runt i höjdled. Upp eller ned. Det gäller att tanka lagom mycket eftersom motorn inte går att stänga av utan får stanna när soppan tar slut. Jag hade själv knutit nylonlinorna till mitt styrhandtag. Jag kunde nog inte, eller så var det så att motorn trilskades och jag hade olja på fingrarna när jag knöt. Det blev en dålig knut. Flygplanet kom upp i luften och mitt hjärta bankade. Det flög! Och jag styrde det, vingligt men jag styrde det. Efter några få varv så märkte jag att handtagets läge förändrades. Jag fick hålla mer och mer höjdroder och jag förstod vad som var på gång. Kompisarna som stod vid sidan och låtsassköt ned planet skulle lyckas. Jag försökte med mina oljiga fingrar ta tag i nylonlinan som var på väg att lossna men det gick givetvis inte. När linan lossnade från det övre fästet blev det fullt dykroder. Pang. Flygplanet nedskjutet. Kroppen gick av på mitten och jag var nära till tårar.
Senare flög det ändå. Jag lagade och förstärkte och lärde mig knyta en nylonlina.
Dessa tidiga flygminnen har nog påverkat mig mer än jag tror. Jag lärde mig mycket själv men givetvis fanns min pappa med som stöd och hjälp.
Ett minne till. Min första radiostyrda modell; Mini Vagabond. Igen en byggsats som jag byggde ihop, klädde med siden och målade gul och röd. Till den fick jag igen en mycket svåstartad motor, denna gång min första glödstiftsmotor på 1,62cc. Modellen hade bara två kanaler, sidoroder och gas. Den skulle vara självflygande och skulle landa själv men ändå kunna styras med bara ett roder. Det gick faktiskt rätt så bra. Jag fick hjälp med att trimma in den och så bar det iväg. Det blev ingen vacker flygning men den var hel och jag var förstås stolt. Jag lär mig att flyga modellflygplan helt själv! Sedan blev det åtskilliga timmar nere på isen tillsammans med en trilskande motor och en längtan efter att få flyga igen. Året därpå så blev jag utmanad att även montera in ett höjdroder och nu blev det mer flyga av. Nu kunde jag börja göra looping och göra snygga landningar. Ja, Mini Vagabond tog mig många steg framåt på min flygande väg.
Sen kom Amigo, en radiostyrd segelmodell som jag på sommaren kastade och kastade likt Gladan. De blev även en förvirrad höjdstart men hon kom ned i helt skick. Påföljande höjdstart så glömde jag slå på mottagaren i flygplanet och hon vek sig till slut över ena vingen och gick rätt ned i backen. Det var ett hårt slag mot en ung modellflygares liv. Amigo gick efter det i pension om jag minns rätt.
Dessa första modeller gav mig en bra förståelse över vad flyg är och dess förutsättningar. De gav mig flygkänsla och flygglädje och tog mig snabbt vidare mot fler modeller, fler kompisar och fler timmar vid byggbordet och fler timmar ute i det fria, på sjöar, åkrar och på Långnäs flygfält.

Inga kommentarer: