14 april 2012

Mordet på Carolin

I dagens Piteå-Tidningen så har en journalist besökt honom som tog Carolins liv. Det är det första besöket han fått på tre och ett halvt år. Han försöker beskriva vad som hänt, vidhåller att han var helt nykter vid tillfället och att det var en knuff och ett fall mot hans släpvagn som orsakade hennes död. Det smärtar för mig att läsa om mordet igen. Visserligen kände jag Carolin vagt men vi umgicks i alla fall under en gruppresa till Tanzania under januari 1999. Och det känns återigen ofattbart det som hänt. En blöt filt läggs igen över bygden och över de anhöriga. Inte nog med att det gjorts en film som hämtat inspiration från den makabra händelsen, nu dras det upp igen när han får besök och får uttala sig i media.
Det är journalistiskt intressant stoff för man vet att det blir läst, man får ett bra löp och man får vara unik och först. Först att få komma in i Bunkern och möta mördaren.
Och vi läser, jag läser och undrar vad som egentligen hände. Och såret hålls öppet, svaren uteblir och filten ligger kvar.
För att hitta svar som inte finns så väljer jag att tro på honom. Det var en knuff som tog hennes liv. En hård knuff, ett olyckligt fall där anslaget blir kraftigt kan vara tillräckligt. Det är inget svar egentligen men det är en rimlig förklaring för att kunna gå vidare. Hans liv är ändå förstört. Han kommer möjligen ut som en gammal man och har inget att varken vinna eller förlora på att inte tala sanning.
Han sista ord i artikeln behöver jag förhålla mig till för att kunna gå vidare och lyfta av filten:
- Självklart skäms jag oerhört och känner en enorm skuld. Jag har verkligen ställt till det för så många andra.
- Det kan låta futtigt, men jag vill i vart fall framföra ett förlåt. Jag har förståelse för om det inte tas emot, eller om det misstolkas och vänds till något negativt. Men jag vill i alla fall få det sagt. Förlåt.

Inga kommentarer: