Drömmen lyfter

Sommaren 2006 kom jag själv upp i luften. För den som inte hållit på med flyg kan den längtan kanske te sig som en aning konstig men för mig har den funnits hela tiden. Jag har flugit förr. Inte bara SAS utan även mindre flygplan. Först segelflyg sedan Caribbean, Cub, Cherokee, Eurostar. Många timmar i brandflyg i Cherokee, Cub på flottörer och skidor och Eurostar med kompisar.
Men att flyga själv hade jag inte gjort. Kompisen P hade redan tagit sin licens och jag var nog inte så sugen i första taget. Men längtan kom när jag sett dem flyga så jag anmälde mig till en kurs på Långnäs. Under en mycket intensiv kursvecka fick vi testa på att balansera med skärmen, testa backglid på Vallsberget som resulterade med ett besök på akuten som jag kunde lämna under natten med 18 stygn i låret. Dagen efter tog jag det lite lugnt men efter det kunde jag vara igång för fullt och fick göra två EK-flyg en tidig morgon i juli. Det var skräck och eufori i en salig blandning och efter en halvdålig landning ville jag bara upp igen.
Under åren som kom så blev det både mer skärmflyg och även mindre. Faktorer i livet gjorde att längtan inte riktigt infann sig samt att det krävs teknik och rätt så god fysik att orka starta med en 40 kilos motor på ryggen.
Under de åren så kom även mitt flygfält i bruk; Blåslanda. Eget flygplan och eget flygfält.

Långnäs augusti 2011. Foto; Bo Häggkvist